I fem års tid har vi kämpat i motgångar och medgångar, kämpat är dock överdrivet men försökt och envisats har vi gjort.
Det har även mest varit motgångar på slutet och vi har slitit mycket på varandra både psykist och verbalt.
Vi har sagt mycket dumt till varandra och kärleken vi en gång kände för varandra har glömts bort...
Att det skulle ta slut en dag har jag varit förberedd på, inga kan leva som oss i längden, men ändå så kom det lite som en chock för mig.
DU som varit min älskade så länge!
DIG som jag hade framtidsdrömmar med!
och DITT barn som jag fött och ett till fanns i min dröm!
Alla dessa drömmar är nu förbi... borta tillsammans med min älskade sen så länge tillbaka.
Vi envisades så länge, det måste väl betyda någonting?
Jag har aldrig aldrig varit tillsammans med någon så länge!
Plötsligt ska du flytta
Jag ska vänja mig vid tanken att vara ensam
Jag ska vänja mig vid tanken att du kanske en dag träffar en annan,
att någon annan kanske ska hjälpa till att uppfostra mitt barn,
att någon annan ska TA på dig, älska med dig!!!
Detta gör ont,
detta framkallar ångestattacker som jag knappt vet om jag ska överleva.
Det värsta av allt är att du inte verkar lida, du verkar inte bry dig.
Du LÄMNAR mig efter fem år och visar inte ens för mig om du tycker det är jobbigt.
I mina ögon är du lättad och glad över detta med tanke på hur du är och vad du gör.
Detta framkallar ännu mer smärta i mig och samtidigt så ska jag brottas med min egen känsla av uselhet.
Jag är så jävla kass som mår så innehelvete dåligt över detta,
jag är så jävla usel som inte kan göra som du och bara stänga av, inte känna och inte tänka.
Jag är trots allt ensam i min sorg för jag vill dela sorgen med dig,
jag vill att vi tillsammans går igenom detta, pratar och stöttar för det är fan i mig
fem år, ett barn, ett hem och två hundar som vi lämnar bakom oss.
Att du väljer att prata med min vän, som delvis är orsaken till detta, istället för mig sårar enormt.
Jag pratar med mina vänner för att du inte vill prata med mig, inte lyssna på mig ingenting... du kramar mig när jag gråter
men jag hör hur du suckar över hur jobbigt det är att behöva trösta.
Du kanske tycker att det är jätte jobbigt att behöva läsa detta också,
men om du en gång älskat mig så kaan du väl i alla fall avsluta detta på ett bra sätt
vi har inte visat speciellt mycket kärlek till varandra de senaste åren,
jag känner ändå att jag visar dig någonting nu.
Du visar mig inte mycket annat än glädje och lättnad!!!
Jag älskar dig så att det gör ont i min själ,
och du ber mig koppla bort och sluta känna.
Jag är så rädd för att jag förlorat dig,
och du ber mig sluta tänka.
Detta är som att jag ska be dig sluta andas
du är mitt liv och du ber mig att bara vinka hejdå!
