jag

jag har bäddat in mitt hjärta i en slöja av sorg
gömt mig själv i rädsla av att såras igen
det sägs att jag är usel
att jag lever i det förgågna
att jag inte kan se framåt

sömnen lyser med sin frånvaro
ligger och lyssnar på fåglarna tills det blir helt tyst
alla sover utom jag
mörkret faller på
lyssnar på tystnaden
ser ljuset komma tillbaka
jag är fortfarande vaken
sömnen lyser med sin frånvaro
världen vaknar
jag faller i ett töcken av drömmar
som i en dimma ligger jag i min säng
sover inte
är heller inte riktigt vaken

Jag bygger upp en mur mellan mig och verkligheten
jag finns inte jag bara existerar
ser mina barn
lever för dom
sser dig
hjärtat värker
kroppen värker
i saknad efter dig

hur är det ens möjligt?