hatisk... hämndlysten

Vet du hur det känns när ens dotter gråtandes kramar om sin mamma och ber om förlåtelse för att mamma är ledsen??
Mamma är ledsen för att hon just nu inte klarar av att ta hand om sina egna barn men hur ska en tvååring kunna veta det??

Vet du hur det känns när ens dotter ber sin mamma att inte lämna henne??
När mamma sitter på psyket och inte kan ta hand om sina egna barn...
hur hon idag varje gång jag sätter henne i en bil ber sin mamma att inte gå ifrån henne, att inte lämna henne.

Vet du hur det känns att tappa greppet om sitt eget liv?
Att tappa greppet om allt och bara ligger helt apatisk i en säng och stirrar in i väggen??
Vet du hur det känns att ligga och vrida sig i plågor, när ångesten äter upp en innifrån och hjärtat brister??

vet du hur det känns när tårarna aldrig tar slut och ögonen inte längre kan se??

Jag värderar mina vänner högst
killar kommer och går i ens liv, vissa stannar längre än andra men man kan aldrig räkna med att de stannar för evigt.
En vän... en vän är någon som jag vill och hoppas ska stanna hela livet...
en vän är något jag värderar högst
jag litar blint på mina vänner
jag offrar allt för mina vänner
jag älskar mina vänner enormt

Ett svek från en vän är för mig ett svek större än någonting annat!

När en vän tar min kille, ljuger för mig och har hemliga små träffar bakom min rygg så är det ett svek större än något annat svek.

Att man kan vara så otroligt egoistisk att man kan göra så mot någon som varit ens vän...

Du tog ifrån mig all min värdighet
jag kan inte vara värd mycket som människa om man ger sig själv rätten att göra så...
med en känsla av uselhet och utan värde så tar min enda utväg döden...
Ja hur kan man göra så när man har barn??
Ja med tanke på att jag var en så usel människa så skulle mina barn ha ett bättre liv utan mig... jag är ju ingen människa, jag är inte värd nått.

En överdos på 25 piller...
ambulans till akutvårdsavdelningen...
en dag i mitt liv är helt borta, utsuddad från kalendern...
den finns inte i mitt minne...

men jag lever idag och jag är glad för det...
jag har mina barn
jag har min familj
och jag har mina vänner som jag kan lita på

Jag står på egna ben men det behövs inte mycket nu för att benen ska ge vika...
hur ska jag någonsin kunna glömma?
Hur ska jag någonsin kunna förlåta?

Det svek som du utsatt mig för,
utan ånger
utan att ens tveka
som fick hela mitt liv att rasa...

vad gav dig rätten??
Hur kunde du göra så??

Aldrig kommer jag få ett svar
jag får kämpa vidare med mitt liv

men jag gick i alla fall ut med segern!!
Jag förlorade ingenting som var nått att ha ändå...